Januari 2022

Då har det blivit ett nytt år igen! Jag känner mig lite bättre i kroppen, tack vare att jag tränar regelbundet. Försöker att gå ner i vikt några kg, men det går trögt. Är så sugen på kvällarna, det är det som är problemet. Annars äter jag nyttigt och lagom.

Tänker ibland lite konstiga saker  --  hur många ggr i mitt liv har jag borstat tänderna? 

Så tacksam att jag fortfarande kan köra bil. Hyfsat bra, tycker jag själv??? Det ger mig en frihet - jag kan handla det jag vill och där jag vill, jag kan åka på utflykt med min hund och med mina vänner. 

Men fy sjutton så trött jag är när jag har varit ute några timmar. Då måste jag lägga mig och vila, och inte sällan så somnar jag! Likaså måste jag vila ofta när jag städar och lagar mat mm. Då är det ryggen som gör ont. Blir bättre när jag får sträcka ut på soffan en stund. Det onda blir inte bättre av träning. Det kommer jag att få dras med till slutet. 

Vi dras ju med covid 19 sedan ett par år nu. Jag har fått tre vaccinationer, och det känns bra. Blir jag smittad, så blir jag inte allvarligt sjuk, hoppas jag. 

Jag förstår inte de som avstår vaccin. Hur tänker dom? Så här tänker jag om vaccinering:

1  jag skyddar mig själv mot allvarlig sjukdom

2  inte troligt att jag behöver sjukhusvård och tar upp en plats som någon annan behöver. Tex cancerbehandling, operationer mm.

3  belastar inte sjukvårdens personal som har dragit ett tungt lass redan med övertidsarbete och indragen semester.

4  jag litar på de rekommendationer som vi får från myndigheter och forskning. Jag kan inte veta bättre.

Det är lite surt att pandemin begränsar mitt liv, i alla fall lite grann. Jag har ju tur som har intressen som jag fortfarande kan utöva. Min hund ska ha motion och träning och det kan hon få utomhus. Promenader tillsammans med andra hundar och deras ägare fungerar ju fint. Där får jag den sociala biten också. Fotografering går ju hur bra som helst att göra, och sen gör jag fotoböcker och kalendrar på datorn. 

Det där med att kramas när man hälsar har ju försvunnit, och det tycker jag är skönt! Det blev lite väl mycket kramande med folk, även de som jag inte känner så väl. Så klart vill jag krama mina familjemedlemmar och även närstående vänner. Och det gör jag faktiskt nu! Undantag om någon har minsta symtom. Jag vill ju leva ett så fullgott liv så länge som möjligt, jag känner att framtiden krymper. 

19 Februari

I går fick jag hjärnskakning!!! Ja, kanske inte fysiskt men mentalt, lite fysiskt också!!! Jag ramlade, rakt framåt, slog pannan, näsan och munnen i marken. Läppen sprack och blödde ymnigt och huvudet dunkade! Låg kvar på marken en stund och kände efter om benen och armarna var ok! Det var dom, så då kunde jag resa mig. Lite snurrig var jag, men tog mig till bilen. Den snälla hunden gick lös vid min sida. När jag kom hem sov jag ett par timmar, och sedan mådde jag bra, utom läppen som blödde så fort jag rörde på munnen. Men - hur kunde det ske? Jag halkade inte, hade icebugs på mig, fanns inget att snubbla på heller!!! Eller, jo en liten björkkvist måste vara orsaken? Jag tror att jag inte lyfte ordentligt på fötterna, så dubbarna tog tag i kvisten och det blev tvärstopp! Nu blir jag så osäker på mig själv, ska jag inte våga gå mina promenader längre? Det känns som att mitt liv begränsas mer och mer. Saker som jag gjort tidigare kan jag inte längre utföra. T ex cykla, spåra med min hund, träna sök med hunden, springa, mm. Och det jag kan göra tar sååå lång tid!  Det är tråkigt att jag inte längre kan hänga med mina kompisar på hundträningar i skogen! Det saknar jag verkligen! Mina kompisar är så bussiga och säger att jag kan hänga med och göra det jag kan, men det känns inte kul att inte vara en fullvärdig medlem i träningsgänget! Men jag får glädja mig åt det jag kan göra; promenera?, träna hund på hundklubben, träna på gym, laga mat, baka, städa, mm. Fint att jag klarar av min vardag och min hund! Men jag kan inte släppa tanken på att det går utför!!!

Jag har blivit en "reservdelsmänniska". Jag har nya linser i båda ögonen, läsglasögon ibland, hörapparat, stödstrumpor, knäskydd, lagad axel med inopererade ankare, flera nya tänder, astmamediciner, medicin mot torra slemhinnor, trosskydd, värktabletter mot artros, gåstavar, ögondroppar mot torra (rinnande) ögon.

7 december

Man kan ju inte påstå att jag skriver här ofta! Men nu fick jag för mig att gnälla lite - det finns en del saker som irriterar mig. Bättre att skriva här, än älta med mina vänner.

- Varför är det så farligt att säga DÖD? Varför säger folk att han/hon har gått bort? När dom menar att han/hon har dött! När man går bort brukar man ju komma hem igen!  Jag tycker att "dö" är ett så enkelt, bra och tydligt ord! Fast nu används ordet dö också på fel sätt --- "jag dööör sötdöden" mm.

Ja språket förändras väl hela tiden! Det är väl så att när man är gammal så har man lite svårare att hänga med.

En annan sak som stör mig är att cyklarna måste vara utrustade med ringklocka, men nästan ingen använder dom? Nej, hellre blir man nästan påkörd av cyklister än att de använder ringklockan.

Ja och så alla dessa förkortningar som man förväntas förstå, grrr jag blir galen!!! Det är klart en del förstår jag ju, de som finns i min värld; SBK, SKK, IGP, Lkl, Hkl, mm, men alla andra ; MS, BVC, MC, SMS, BB, CV, KBM, KFM, ADHD, RIP, VAB,OMG, OSV, osv osv .. Klart jag förstår vad som menas med de här förkortningarna, men ibland dyker det upp förkortningar som jag inte kan tyda!

Nu har jag gnällt klart för den här gången!

Det är fantastiskt hur bra jag har mått den här sommaren och hösten! Artrosen är under kontroll, besvärar mig inte som tidigare! Jag har blivit starkare i armarna också - min högra skadade axel har inte full rörlighet men jag har blivit starkare i den.  Ryggen besvärar mig fortfarande mer och mer. Får ont när jag jobbar med armarna t ex diskar, lagar mat, städar mm. Promenera kan jag göra utan att få ont någonstans, kan gå c:a 8 km, använder stavar när jag går i skogen. Det är jag tacksam för! 

Jag har tränat och tävlat i Rallylydnad ganska mycket det här året! Mitt mål var att få ett championat, och det har vi lyckats med! Känns mycket tillfredställande. Nu tränar vi inte rally så mycket, men tycker att det är kul att vara med träningskompisarna och hjälpa till med banor och annat!

Nu har vi snöat in på specialsök och tränar varje vecka med ett litet gäng! Jag är så otroligt tacksam att jag min fina hund Ila. Tack vare henne kommer jag ut varje dag, och vi träffar våra träningskompisar flera gånger i veckan. Jag tränar på Friskis & Svettis två gånger i veckan och det gör gott i min stela kropp! 

Jag har ett riktigt bra liv nu!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

År 2022 Som jag minns vintern, från januari, så var det isigt och halt mest hela tiden! Jag längtade till våren och torr barmark. Jag kunde inte gå normalt, utan spände mig för att inte halka, fast jag hade icebugs på mig! Vid ett tillfälle så raml...

Nej nu går det inte bra! Man brukar säga att en olycka kommer sällan ensam, och det verkar stämma för mig, nu i alla fall! 1. Den 29 november förra året lämnade jag in min nya TV som hade skadats vid uppställningen. Den har jag ännu inte fått tillbak...

Ja här är vi nu, lite virriga i dimman! Få se när jag får lust att skriva igen??  ...

17 December 2021  Så har jag fått igång min blogg. Vart tog dom vägen? Alla tankar som jag hade ... Dom kommer väl ! I år skickar jag 3 st julkort med posten. Det blir färre för varje år! Men jag skickar ju på olika sociala medier, så det är många s...

Den 23 - 25 augusti 2021 åkte detta härliga gäng till Kloten för lite vandring, hundträning och trevlig samvaro!   Jag/Ila, Gisela/Bus, Nancy/Nala, Elisabeth/Rex, Irene, Sven-Åke/Judie och Ulf/Indra. Vi hade hyrt en stor stuga, där vi kunde bo...