Ja just det, gå fint i koppel, det kan inte Ila!!! Man får ju skämmas! Det är ju så att hon för det mesta får gå okopplad, och då håller hon sig på bra avstånd från mig. I skogen springer hon lovar, men aldrig så långt bort att jag inte vet vart hon är. Hon kommer som en skållad råtta när jag kallar på henne! I parker och bebyggelse håller hon sig närmare mig. Men där jag vet att det finns katter och vilt, och på trafikerad väg håller jag henne kopplad så klart. Och då har jag inte varit så noga med om hon dragit i kopplet. Jag väljer ju att i möjligaste mån gå där hon kan få springa fritt. Men så idag bestämde jag mig för att träna Ila på att "gå fint i kopplet"! Hon behöver ju inte gå fot, så jag använder kommandot "här" när jag vill att hon ska gå bredvid mig. Men egentligen vill jag att hon ska kunna gå fritt i kopplets längd utan att dra. Men där är vi inte ännu. Ja, det blev en riktigt bra träning som gav resultat. Men det krävde att jag var koncentrerad på henne hela tiden och bekräftade när hon gick fint. 

Så mycket trevligare att promenera när kopplet inte är sträckt hela tiden! Nu får jag försöka att hålla i det här, och fortsätta träningen!

Att det ska vara sååå svååårt!!! Jag har bestämt att ge den här vintern till Ilas träning, på riktigt! Vi ger oss i kast med det som känns svårast! Jag har fått hjälp av flera olika tränare, som har gett mig nytt hopp och mod att träna vidare. Men vi har motstånd att övervinna!!! Det svåraste att kämpa emot är att jag åldras och med det blir fumligare, tröttare, ser och hör sämre, får svårare med kordinationen, svårare med balansen och timing. Jag vet att så är livet, men det är ändå svårt att acceptera. Och egentligen ska jag inte klaga för jag är ändå frisk och förhållandevis alert. Men jag märker skillnaden! Så nu känns det som att jag måste skynda, medan jag ändå orkar! Ila är en känslig typ, så det gäller att jag tänker mig för när vi tränar. Hon känner av mitt mående väldigt väl och smittas direkt om jag inte är på topp! Men när vi har riktigt kul, då är hon verkligen rolig att träna med. Jag tycker att hon har blivit morskare sedan vi började med skallmarkeringar i söket. Jag är också noga med att inte träna tillsammans med hundar som gör henne låg! Att nonchalera hundar som har lite rest ragg, tränar vi på andra ställen. Just nu lägger vi fokus på fritt följ, apportering, koncentration, attityd och följsamhet. Att hålla koncentrationen och vara i rätt position ett helt fritt följ-program är vårt mål. I stegförflyttningarna brister det en hel del. I svängar och halter håller hon fint - om JAG flyttar fötterna rätt. Jag måste torrgå mera!!! Det som Ila har svårast för är apportering. Hon nosar gärna innan hon griper och håller sladdrigt. Tungapporten är alldeles för tung tycker hon! Fart ut är bra, och fart in är lite långsammare med båda apporterna. För att få ett bättre grepp så leker vi och kampar mycket. Koncentration med störningar tränar vi på.  Ja vi har mycket att träna på, men det är så roligt! Vi tränar ju spår också förstås, passar på medan det är barmark. I spåret är hon trygg och säker, jobbar lugnt och koncentrerat. Sök tränar vi mest för att stärka hennes självförtroende och för att det är så kul! Vet inte om vi kommer till tävling där. "Uppletande av föremål" måste vi också förbättra. För det mesta går det fint, men ibland tappar hon gnistan efter tre hittade föremål. Känns som att vi måste komma över den gränsen.

 Fritt följ

   Fritt följ med störning

Får väl glädja mig åt att hon inte har något tugg på apporterna.

  Spårträning kan vara nog så krävande!